Imperialismens lakejer finns överallt och de tillåts propagera i det öppna. För nationernas frihet och folkens seger måste dessa avslöjas och göra avbön. När man läser ledarartiklar av detta slag i den liberala Dagens Nyheter kan man nästan tro att en ny 68-våg börjat resa sig och att en återuppväckt FNL-rörelse lyckats plantera kadrer på de mest oväntade av platser. Retoriken är bekant men avsändaren, den liberala debattören Isobel Hadley-Kamptz, är lika ny som måltavlan: den västerländska vänster, och ironiskt nog främst dess “åldrande 68:or”, författaren menar är färgade av en föråldrad anti-imperialism som inte kan se Rysslands roll i Ukraina som just imperialistisk.
Imperialism och kolonialism är bestridda termer men man får anta att Hadley-Kamptz här förhåller sig till den klassiska marxismens behandling av termerna (så som de uttrycktes av andra internationalens marxister som t.ex. Hilfderding, Kautsky och Lenin) då det är den del av ”västvärldens vänster” som är kritisk mot den ensidiga uppslutningen bakom västliga intressen hon polemiserar mot. Denna del av ”västvärldens vänster” har sina rötter i en äldre tradition vars nuvarande praktik inte precis är oförändrad från den andra internationalens tid men rötterna är här fortfarande avgörande.
För samtiden var nog Rudolf Hilferdings “Das Finanzkapital” (1910, vad jag vet finns ingen svensk översättning) den mest tongivande texten men för efterlevande är det onekligen Vladimir Lenins “Imperialismen som kapitalismens högsta stadium” (1916) som spelat störst roll. Böckernas resonemang och definitioner är snarlika men prognoserna annorlunda.
Hilferding förutsåg att kapitalets monopolisering och täta band till stater skulle leda till en fredlig utveckling mot en unipolär värld. Detta skulle skapa förutsättningarna för en fredlig övergång till socialism. Lenin å sin sida såg hur samma tendenser istället skulle leda till att stater växer fram, med mer och mer ojämkliga intressen, uppslitande världskrig och möjligheten till socialistisk och väpnad revolution. Lustigt nog var Lenins analys mer träffande för sin samtid och Hilferdings mer träffande för vår, förutom det där med världssocialismens aktualitet då.
Centralt för dem båda var att kapitalismen under deras tid hade övergivit den fria konkurrensen genom att just den fria konkurrensen naturligt lett till koncentration av kapital i händerna av några få stora truster/monopol vilkas inflytande växte långt utanför den rent ekonomiska sfären och tätare bands med deras hemländers stater. I jakt på nya marknader drevs dessa stater och monopol till att med finansiella medel exportera kapital till andra länder med billig arbetskraft och billiga naturresurser. Inte sällan krävdes militära medel för att faktiskt uppnå denna export. Det ekonomiskt specifika med imperialism var just hur den imperiella kärnans kapital, produktiva egendom, fabriker, gruvor etc. etablerades i politiskt underkuvande länder och skapade en parasitisk relation ländern emellan. På så vis åtnjöt den imperiella kärnan superprofiter medan de underkuvade länderna hölls underutvecklade, utan hemmamarknad eller egen industriell bas.
De båda herrarnas ekonomiska analys var möjligtvis banbrytande och innovativa men de var inte upphovsmakare till termen som sådan. Denna hade ursprungligen en mer (geo-)politisk och mindre ekonomisk betydelse i deras samtids offentliga samtal. Termen i sin moderna tappning myntades av den brittiska och liberala politikern John A Hobson i dennes kritik av den utrikespolitiska inriktning som utvecklats under den konservativa premiärministern Benjamin Disraelis styre. Här beskrevs Storbritannien som ”an imperial country” (som Disraeli uttryckte det i sitt kristallpalatstal från 1872) vilket hade rätten att underkuva underutvecklade länder, som man erkände inte var en del av Storbritanien som nation, och integrera dem i ett imperiellt politiskt system. Den andra internationalens marxister såg det så klart, goda marxister som de var, som att det fanns en underliggande ekonomisk logik till detta men denna var inte en del av den ursprungliga mer politiska begreppsdefinitionen.
Varför är då denna lilla historielektion alls relevant? Av två skäl.
För det första är det svårt att se hur Ryssland idag spelar den ekonomiska roll Hadley-Kamptz menar att i alla fall delar av den “västeuropeiska vänstern” borde tycka att det gör, om de ska följa sin påstått egna anti-imperialistiska logik. Rysslands ekonomiska intressen i Ukraina, om dessa ens är mer avgörande än de geopolitiska, ligger i östra Ukrainas kolfält och stålindustri. Konkurrenslagstifning från EU har hotat dessa industrier med kollaps1 och var en stor anledning till denna regions sovjetnostalgi, starka regionala identitet och motstånd mot Maidan-händelserna.2 Att Ryssland skulle vilja leda något modigt investeringsprogram till förmån för östukrainsk industri är inte särskilt självklart men att det skulle ligga i Rysslands intresse som en från västvärlden mer och mer isolerad och sanktionerad stat att avveckla en av världens ledande, i kvantitativ om än inte kvalitativ mening, stål- och kolexportörer känns högst otroligt. De EU-lierade intressena i Ukraina har istället företrätt ett program av avveckling av de kostsamma industrierna i öst för att istället satsa på privatisering av i första hand världens bördigaste jord loakliserad i centrala Ukraina, men även gruvor och andra naturresurser,3 detta för att locka utländska investerare. Därutöver har man velat uppmuntra den framväxande servicesektorn i landets västliga delar, främst riktade mot EU:s kärnländer som huvudsakliga kunder. Om omstruktureringen av ukrainsk ekonomi från utvinning och tillverkning utifrån egen industriell bas till råvaru- och serviceleverantör i den europeiska arbetsdelningen är mer eller mindre imperialistisk får läsaren avgöra själv. Hadley-Kamptz underförstådda judogrepp på en äldre skolas anti-imperialister borde i ljuset av detta dock bli mer tveksamt.
Inte heller är det lätt att förstå Rysslands agerande utifrån Hadley-Kamptz egna liberala traditions definition av imperialism. Putins anspråk på antingen regional autonomi för eller integration in i Ryssland av de östukrainska områdena har just en nationalistisk och inte imperialistisk karaktär. Moskva har inte, i Disraelis anda, argumenterat för en kosmopolitisk hållning från den ryska statens sida där imperiet som en ledare av olika distinkta nationer leder dem alla mot högre kulturella höjder. Istället har man med utgångspunkt i det ryska språkets spridning i östra Ukraina, områdets historia och de skiftande men oftast främst ryssvänliga attityderna framfört just nationalistiska argument. Att nationalism kan vara mindre förenligt med imperialism än vad imperialism kan vara med kosmopolitism känns säkert främmande för många fångade i tidsandan men det är ett historiskt faktum. Putins andra mål för kriget, den så kallade “avnazifieringen av Ukraina”, må verka nästan komiskt propagandistisk i hur den grovt överdriver relevansen av de, dock högst existerande, nazistiska legosoldater som strider för Kievs sak men handlar i praktisk mening om att slå Kiev på fingrarna vad gäller dels EU- men främst NATO-medlemskap. Om det så kräver att avsätta Zelenskij är nog Putin beredd att göra det men att annektera hela den Ukrainska staten eller ens delar så långt västerut som Kiev är, trots vad enskilda ryska ultranationalister kan hoppas, Putin troligtvis medveten om är djupt orealistiskt och troligtvis heller ej önskvärt. Att på nationalistiska grunder ge våldsam och konstgjord andning åt en buffertstat må vara cyniskt men likheterna till expansionistisk imperialism är få.
För det andra är det viktigt att förstå hur i tiden dessa anklagelser om imperialism är. Precis som det är enklare att återuppliva nittonhundratalets vålnader i fascismens skepnad för att bekämpa liberalismens huvudsakliga utmanare hemma i väst, högerpopulismen, än att faktiskt försöka förstå orsakerna till och utveckla åtgärder mot det antiliberala fenomenet så är det enklare att kalla all geopolitik som går emot EU-liberalismens projekt för imperialistisk. Det bör kanske förtydligas att undertecknad inte ser något särskilt positivt i Ukrainas utveckling åt varken det ena eller andra hållet men att den sönderfallande gangsterstaten Ryssland med sina permanenta internpolitiska kriser skulle vara en mäktig imperiemakt snarare än en högst begränsad regional sådan är skrattretande, gynnar Putinregimens behov av utstrålning av utrikespolitik styrka för att dämpa inrikespolitiska motsättningar och skapar en trygg projiceringsyta av en perfekt fiende för en västlig liberalism med kroniskt bristande självförtroende. Som ideologisk gruppterapi kan kanske sagan om Sankt EU och ryska draken vara nyttig men som modell för att förstå samtiden lämnar den mycket att önska.
Hur bör då vi nordbor av ringa geopolitisk och inte minst ringa militär betydelse förhålla oss till detta? Det krassa egenintresset borde tala för att inte ryckas med i militärekonomiska äventyr i varken Washingtons, Moskvas eller Bryssels regi. Som litet land klämt mellan större har den svenska strategin av i alla fall formell neutralitet och ett välrustat och värnpliktigt försvar, redo att göra en ockupation av Sverige ohållbart kostsam om än inte redo för att vinna storskaliga slag på öppet fält, visat sig vara mycket framgångsrik. Don’t fix what ain’t broke skulle man kunna vänta sig vara svenskarnas ordspråk i dessa tider. Istället har vi i flera decennier valt att avveckla Försvarsmaktens förmåga att faktiskt försvara någonting och nu när vi står med byxorna nere visas inget intresse för att dra upp dem igen. Istället har vi en statschef som krälar i stoftet för ännu en regional makt ledd av en smådespot över en minst lika krisande statsbildning som Ryssland med samma behov av att projicera militär relevans och styrka4 – allt för att tillåtas åka snålskjuts på NATO-tåget, något vi med effektiv tjuvåkning ändå redan gjorde. Samtidigt har de “radikala” alternativen från både höger5 till vänster6 redan börjat ge upp på att erbjuda just ett alternativ till EU-integration och NATO-vurmen smyger sig längre och längre in hos de båda polerna.7 De “åldrande 68:orna” verkar inte skörda många segrar. Man frågar sig därför vad Hadley-Kamptz oroar sig för – slaget är redan vunnet och hennes tid är här. Vad är det som gör segern så svår att njuta av?
1 – https://www.mondaq.com/international-trade-investment/104532/subsidies-and-countervailing-measures-under-ukrainian-law-faq , https://www.wto.org/english/thewto_e/acc_e/ukr_e/wtaccukr26_leg_34.pdf
3 – https://www.kyivpost.com/business/ukraine-approves-list-state-owned-enterprises-privatization.html , https://www.oecd.org/fr/gouvernementdentreprise/soe-review-ukraine.htm
4 – https://www.svt.se/nyheter/utrikes/kristersson-traffar-erdogan-i-ankara
5 – https://www.aftonbladet.se/debatt/a/A2Kpyr/sd-darfor-andrar-vi-var-eu-politik
6 – https://www.etc.se/debatt/jonas-sjostedt-darfor-ska-sverige-stanna-kvar-i-eu
7 – https://www.svd.se/a/eEL8VO/uppgifter-blixtinkallat-nato-mote-i-sd , https://www.vansterpartiet.se/nyheter/vansterpartiets-partistyrelse-omprovar-beslut/
VÄDERSOLENS MÄRKE 