Vad är vänster 2 – Vänsterpartiets kongress 2020

Vänsterpartiet har i helgen haft kongress. Detta är intressant främst av två skäl

  • Valet av Nooshi Dadgostar som ny partiledare
  • Antagandet av det nya strategidokumentet

De två sakerna är också intimt kopplade. Den 22 februari i år blev det för allmänheten känt att Vänsterpartiet har för avsikt att slå in på en strategi där man ska sticka sugsnabeln i läckan från socialdemokraterna till sverigedemokraterna. Man tycker sig se gamla sossefästen, främst bruksorter/f.d. bruksorter, som möjliga att växa i, inte minst då vänsterpartiet själva historiskt varit starka i dessa orter. Nooshi Dadgostar har valts till kaptenen som ska segla denna skuta i hamn. “Vänsterpartiet ska vinna 20 procent av arbetarväljarna genom en offensiv riktad mot bruksorternas LO-medlemmar som lockas av SD”, menar DN-reportaget.

DN illustrerar den tänkta strategin

Vad som utlovades i februari var en “offensiv” för att  nå LO-väljare i bruksorter och på landsbygden som går från Socialdemokraterna till SD. Jag tvivlade redan då på att man verkligen skulle ha mycket av en strategi för denna “offensiv”, trots det utlovade strategidokumentet för just detta ändamål. Efter att ha läst den kan jag inte säga att jag blev förvånad. Att Vänsterpartiet inte precis har särskilt djupa rötter i arbetarklassen är något jag skrivit om förr på denna blog och samma observation har gjorts från såväl vänsterhåll som borgerligt håll. Mina medobservanter skulle utifrån detta kunna antas vara ganska kritiska mot hur djupgående Vänsterpartiets engagemang för att sätta arbetarnas intresse i första rum verkligen är. Dock tycker jag mig ibland kunna skönja en viss förväntan eller till och med förhoppning från borgerligt såväl som vänsterorienterat håll om att partiet, bara om det vill, hade kunnat göra upp med skiftet av klassbas som började på 1970-talet, det ideologiska skiftet som möjliggjordes av detta skifte och Sovjetunionens kollaps, den påföljande ideologiska krisen och dess lösning via Schyman-revolutionen 1993-96 med sitt uttunnande av klassanalysen och omorientering från klassmakt till att ta grupper det är synd om i försvar och denna revolutions definitiva seger. Jag skulle vilja slå ihjäl dessa eventuella förväntningar och -hoppningar genom en nykter läsning av strategidokumentet, en kort överblick över kaptenen som ska ro skutan i hamn samt valprocessen av denne för att se om det hela representerar en genuin kursändring för partiet med både stöd hos medlemmarna och en ny partiledare vars prioriteringar ligger utanför hennes föregångares habitus.

Partiledarvalet

Artikeln nämner att “Jonas Sjöstedt avgår vid partikongressen i maj. På fredagen [den 28 februari] går tiden ut för att nominera partiledarkandidater till valberedningen. Hittills är riksdagsledamoten Nooshi Dadgostar den enda som sagt ja. Hon har hittills fått stöd av 14 av 25 partidistrikt.” 

Däremot hann Elias Lodin, ombudsman från Vänsterpartiet i Uppsala, anmäla sin kandidatur strax innan sista dagen för nomineringar samt att Jeanette Escanlia (politisk sekreterare för V i Uppsala, av vad jag kan förstå) ska ha nominerat sig själv, även om jag inte lyckats hitta när detta skedde. Lite mindre än ett halvår efter artikeln i DN om den nya strategin så har dock båda dessa kandidater dragit tillbaka sina kandidaturer. Rapporteringen om Elias Lodin bestod främst av en Flamman-artikel som innan detta ändrades rubricerades som “Han kandiderar till partiledare för vänsterpartiet – deltog i nazistisk podcast”.

URL:en till artikeln skvallrar om den ursprungliga rubriceringen

Lodin hade nämligen deltagit i nordiska motståndsrörelsens podcast i kontexten av antinazistisk aktivism och menade att han ville ta debatten “på [nazisternas] hemmaplan”. Om den ursprungliga rubriken var det bästa sättet att förmedla Lodins syn på saken, om det var en medveten smutskastningskampanj eller ett ärligt misstag är upp till var och en att avgöra. Däremot har anklagelserna om att partiledarvalet inte gått rättvist till varit flera. Jeanette Escanilla har i Flamman såväl som UNT uttalat sig om att partiet medvetet underexponerat hennes kandidatur till förmån för den av partistyrelsen stöttade Dadgostar. Rosanna Dinamarcha startade Facebook-gruppen “partiledardebatten i Vänsterpartiet” som i skrivande stund har 2 932 medlemmar. I gruppbeskrivningen skriver Dinamarca “jag själv kandiderade förra gången vi valde partiledare och många gånger mådde jag riktigt dåligt på grund av taskig stämning i partiet. Det ryktades om att jag legat mig till positioner, att jag var en diva, hård ledare, för mycket temperament, att jag hade talfel m.m.” och har i övrigt uttryckt sig på Facebook om att hon tycker att den demokratiska processen i partiet internt har varit problematisk. Partistyrelseledamoten Ali Esbati uttalade sig i Facebok-gruppen på följande vis: ”det mest beklagliga är med betydande bitterhet försöka undergräva den mest givna kandidaten utan att kunna presentera politisk kritik eller någon annan kandidat. Det är samtidigt en ganska bra illustration på den misstroendekultur som har varit ett stort hinder för partiet att växa sig starkare”. Övriga konflikter som skapat slitningar i partiet där de förlorande parterna anklagar partiet för fulspel är inte heller något nytt för partiet i nära tid , inte heller de senaste decenierna har varit utan konflikter som ansetts gå emot demokratiska beslut och i ett längre tidsperspektiv har det minst sagt inte varit friktionsfritt:

Hämtad från: https://twitter.com/Towervalley/status/1286371077472563201/photo/1 

Det ska sägas att jag inte tror att konflikterna runt detta partiledarval speglar en konflikt mellan ett medlemskap med klasspolitik mot en styrelse med identitetspolitik. Elias Lodins främsta politiska gärning verkar vara att klä ut sig till clown och demonstrera mot en nazistisk hulliganfirma, Jeanette Escanilla verkar inte avvika från trenden det lilla jag vet om henne och Dinamarca är ökänt identitetspolitisk. Jag tror snarare att Dadgostar bättre än gemene medlem kan se problematiken med den här sortens politik som framstår som världsfrånvänd för de flesta förutom V-medlemmar, frågan är om hon bryr sig tillräckligt mycket för att göra något åt det (mer om detta nedan).

Valet av Dadgostar har inte varit okontroversiellt, som dessa val så sällan är. Trots detta målas hon redan i artikeln från februari upp som efterträdare och hon har av partiet självt fått agera som partiföreträdare i de viktigaste frågorna innan hons blivit vald. Dadgostar kommer alltså styra ett parti med interna konflikter och en stark toppstyrning som tillsatt från ovan, inte vald underifrån. Detta är inget nytt för V-ledare men frågan är om hon likt sin mycket populäre företrädare kan hålla ihop sina fogdar ute i länen som en av riksrådet smord monark med samma framgång. För att spå om detta måste vi titta närmare på Dadgostar själv.

Dadgostar

Dadgostar gick med i Ung Vänster som 14-åring, blev sedermera förbundskassör, därefter vice ordförande, därefter kommunfullmäktigeledamot för V i Botkyrka och till sist riksdagsledamot för dem år 2014. Jag har inte lyckats (eller orkat) lista ut hur länge hon innehaft tyngre politiska uppdrag men som tidigast bör hon ha varit kommunfullmäktigeledamot sedan år 2010 (alltså när hon var 25 år), vice ordförandeposten inom UV verkar inte vara arvoderad varför jag inte räknar den som ett tyngre politiskt uppdrag (jag är därutöver medveten om att KF-ledamöter inte är heltidsarvoderade men jag ser det trots allt som ett tungt politiskt uppdrag nog då det faktiskt handlar om politisk representation i en parlamentarisk struktur). Hon är utbildad jurist. Någon yrkestillhörighet utöver detta framgår inte. Dadgostars politiska gärning har varit en väldigt partilojal sådan och hon har agerat i linje med Vänsterpartiets innersta krets under sin tid i riksdagen, främst exemplifierat av att hon var för januariavtalet, dvs. att släppa igenom en svag socialdemokratisk regering vilande på en nyliberal budget som ännu ett steg i att “krossa fascismen”. Hon har varit bostadspolitisk aktivist i nätverket “Alby är inte till salu” som försökte skydda några hyresrätter som numera är just till salu i Alby, Botkyrka. Hon har under sin tid i riksdagen agerat utredare för “SOU 2018:67 – Ett snabbare bostadsbyggande”.  Dadgostar var tyst under debatten kring att Vänsterpartiet inte tar hederskultursproblematik på allvar och “vill inte prata så mycket om det hela” idag heller. I DNs intervju från den 20 september uttrycker hon sig så här om den senaste tidens debatt om identitetspolitik:

En annan diskussion som fick fart i samband med att Amineh Kakabaveh lämnade Vänsterpartiet, var om partiet lägger för stort fokus på identitetspolitik och för lite på sin socialistiska grund.

– Jag tycker identitetspolitik är ett ord som väldigt få verkar veta vad det betyder, säger Nooshi Dadgostar.

Vad betyder det då?

– Det är viktigt att politiken inte bara handlar om livsstilsval och att vi tror att det är där vi kan förändra. Jag försöker också sopsortera det bästa jag kan och så där. Men för mig är det viktiga att samla många människor för ett gemensamt mål.

Jag tycker inte att det är ett svar på vad identitetspolitik betyder, så jag upprepar frågan.

– Det viktiga är att vi blir större, säger hon då. Att vi blir ett bredare parti, att fler känner att de kan komma till oss. Det kräver inte att jag har en viss livsstil, att jag äter en viss kost, att jag inte råkar säga fel uttryck. Allt det är säkert bra, men det viktiga är att vi blir många fler, så vi faktiskt kan förändra makt och resurser.

Har ni fokuserat för mycket på livsstilsval?

– Jag upplever att det finns de som kan uppleva att det är så. Att det är för höga trösklar in i partiet.

Dadgostar svarar minst sagt undflyende på frågan om identitetspolitik som i vår tid kan vara det mest karaktäristiska arvet från förnyarnas ideologiska skifte under Schyman på 90-talet. Hennes politiska gärning därutöver är, kanske grovt uttryckt, oimponerande. Hon har aldrig riktigt tagit ställning för något och har följt partipiskan hela sin karriär. I de flesta intervjuerna som gjorts med henne sen det blev klart att hon var Sjösteds troliga efterträdare lyfts dock hennes fattiga barndom upp, något som troligtvis lyfts av henne (och bakom henne partistyrelsen) delvis för att signalera en rörelse mot någon sorts mer klassorienterad politik. Exemplet på hennes barnfattigdom, att familjen ägde “bara fem möbler”, förekommer i Aftonbladets, DNs och  Expressens (där det till och med är rubriken) intervjuer. SVT har inte genomfört en personintervju med henne och SvDs intervju är bakom betalvägg så jag får tyvärr inte veta från dem just hur många möbler Dadgostar hade under uppväxten. Jag har inget skäl att tvivla på att Dadgostar hade en fattig uppväxt men hur det än är med den saken så lyfts denna fattigdom upp i varje tillgänglig personintervju från de stora mediehusen som ett underdog-narrativ. Jag misstänker att den vrids upp och överdrivs just för att ge legitimitet åt den förmenta omorienteringen mot arbetar-/klasspolitik som partiet menar sig göra med henne och det nya strategidokumentet. Utifrån detta menar jag att det finns en politisk relevans i att nedan ge en kompletterande bild om hennes uppväxt fram till hennes val att engagera sig politiskt. Denna kommer troligtvis verka väl bitsk och misstänkliggörande, men jag litar på att de mer rosenskimrande porträtten av Dadgostar går att hitta annorstädes

Nooshi Dadgostars föräldrar kom med henne som politiska flyktingar från Iran till Sverige på 1980-talet. Exakt var i landet de bodde och vad deras klasstillhörighet i hemlandet var går inte, av vad jag kunnat hitta, att säga. Som tidiga politiska flyktingar från Iran kan man anta att de var högskoleutbildade och kom från Teheran eller annan storstad. De tillhörde en marxistisk vänster som konkurrerade med islamisterna om makten. I Sverige ska modern ha utbildat sig till sjuksyster, faderns exakta sysselsättning är till en början oklar. De ska dock ha fått jobb snabbt, modern inom hemtjänsten och fadern på långvården. Senare ska de ha läst vidare till sjuksköterska respektive inredningsarkitekt. Hon ska enligt egen utsago ha växt upp fattigt men under ett upprustat välfärdssystem som ska ha gett en trygg tillvaro. 

Hennes politiska intresse ska ha väckts under högstadietiden på den privata grundskolan Montesoriskolan Centrum. Montesoriskolan är belägen centralt i Vasastan i Göteborg och var en av de första friskolorna i Sverige som startades efter friskolereformen 1991. Skolan skriver att: 

“Montessoriskolan Centrum har under drygt två decennier varit en av Göteborgs mest eftersökta skolor. Våra elever med vårdnadshavare söker ofta skolplats hos oss då de fått goda referenser från andra som gått hos oss tidigare.”

Vidare menar skolans rektor att “Här går många barn från Centrum, Majorna och Linné, men vi har även elever som färdas långa avstånd för att ta sig till skolan de själva valt.” Det är här Dadgostar 

läste ”Fittstim”. Bokens redaktörer Linda Skugge och Belinda Olsson blev förebilder. De var coola och sa bra saker. 

Och hon tyckte att Gudrun Schyman sa vassa sanningar på tv.

– Det var en tid av feministiskt uppvaknande för många tjejer på högstadiet. Vi pratade om hur orättvist behandlad man kunde vara som tjej. Vi bråkade om varför vi skulle hålla på med aerobics på gympan när killarna fick spela fotboll, berättar Nooshi Dadgostar.”

År 1996 fyllde Dadgostar tolv år (då hon som tidigast kan ha gått i högstadiet och fått sitt ”politiska uppvaknande), Schyman hade varit partiledare i tre år och Vänsterpartiet antog ett nytt partiprogram. Schyman lyckades, enligt Wikipedia, med sin retorik 

attrahera nya väljargrupper. Under hennes tid vid makten mer än fördubblades partiets riksdagsrepresentation. Hon förde fram feminismen inom partiet till sin nuvarande framskjutna position i partiprogrammet.

1993 års principprogram och det påföljande 1996 års partiprogram har det på den här bloggen skrivits om förr och de kan sägas vara uttrycket för den falang av “förnyare” som Schyman företrädde som segrat över en annan falang av traditionalister eller “gammelkommunister”. Ett utdrag från artikeln som behandlade bl.a. detta från denna blogg återges här för att snabbt sammanfatta:

I 1993 års principprogram och 1996 års partiprogram har det dock skett en förändring [i relation till de föregående mer klassiskt marxistiskt orienterade programmen]. Plötsligt börjar man tala om överklasser och underklasser samt en medelklass. Feminismen framträder som teoretisk och ideologisk grund. Underklasserna kan beskrivas på följande sätt:

”En ny underklass av arbetslösa och socialbidragsmottagare har växt fram. En majoritet av Sveriges befolkning lönearbetar. De flesta har en underordnad ställning. Inkomster och förmögenheter är orättvist fördelade, både mellan klasserna och mellan könen. Många lever i välstånd medan andra har svårt att klara sin försörjning.” medan överklasserna inte definieras mer än att de nu beskrivs i pluralform. Medelklassen är också en klass som mest verkar tas för given.

Dadgostar trädde alltså in i Vänsterpartiet attraherad av Gudrun Schyman som företrädde en falang som ville bredda sig utanför de grupper Vänsterpartiet historiskt hade riktat sig mot, något som programmen ger uttryck för i uttunnandet av sina klassbegrepp. Hon anger också Göran Perssons svångremspolitik gentemot det offentliga som något som väckte engagemang. Detta då hennes far fick svårare att få jobb och då hennes mor som jobbade inom hemtjänsten upplevde att hennes verksamhet fick mindre resurser.

Strategidokumentet

“En strategi är till för att vinna kriget, en taktik är till för att vinna slaget” är en vanlig distinktion när man ska förklara strategibegreppet. För att komma närmare begreppets kärna kan vi tänka oss mer konkret vad en generalstab gör när den utformar en strategi. Den tar emot det politiska direktivet som ligger till grund för krigsförklaringen och vars möjlighet att uppfylla är vad som avgör om kriget bör fortsätta utkämpas, om man bör kapitulera eller om man har segrat. Därefter inventeras vapen, fästningar och mannskap, armén sammansätts därefter, en operationsbas väljs, strategiska delmål utses, man förbereder de tänkta slagfälten där detta är möjligt, man fastställer de inledande offensiverna, man verkställer arméns uppmarsch och man beslutar sig för hur man ska använda sig av eventuella segrar och hur man begränsar följderna av nederlag. Ingen kan således klandra Vänsterpartiet för att de i sitt strategidokument inte ger uttryck för taktiska ting som exakt från vilket avstånd de ska avfyra sin kanon för att träffa ett mål på X antal kilometers avstånd, när i slagets skede kavalleriet ska beordras anfalla eller hur sparsamma infanteristerna ska vara med ammunition. Man kan däremot vänta sig att det politiska direktivet 

Vänsterpartiet ska vinna 20 procent av arbetarväljarna genom en offensiv riktad mot bruksorternas LO-medlemmar som lockas av SD” 

ska relateras till denna demografiska grupps politiska (eller rentav klassmässiga, om vi vågar anta att det finns någon marxism kvar i partiet) intressen, den för kriget givna terrängen och vad Vänsterpartiet som armé alls har för vapen i sin arsenal och vilka fästningar de besitter för att utveckla en strategi för att utföra denna “offensiv”. Man kan helt enkelt förvänta sig att mer än att det politiska direktivet ges, man kan förvänta sig att en strategi fastställs. Märkligt nog så inventerar för all del partiet i begränsad utsträckning sina tillgångar (om än på ett lite lustigt vis särskilt vad gäller besuttna fästningar just ute på landsbygden och bruksorter, mer om detta senare) men relaterar inte detta på något vis till några väljarintressen att möta som en strategisk omständighet och utvecklar än mindre någon “offensiv” i bemärkelsen att avgöra när och var striden ska föras och vad de strategiska delmålen är mer än “att vinna kriget”.

Vad gäller det politiska direktivet skriver man

Vår målsättning är att minst 50 procent av alla i arbetaryrken ska se sig som vänster år 2030 och att minst 20 procent ska sympatisera med Vänsterpartiet.

Därefter uttrycker man inte mål om förd politik utan mål om representation inom partiet

För Vänsterpartiet betyder det att vi behöver skaka av oss en del gamla stereotyper av oss och tvärtom synliggöra vilka våra förtroendevalda är. Vi behöver fler representanter såväl i arbetaryrken som med bakgrund i de yrkesgrupperna.

Man uttrycker för all del att:

Satsningen på ett långsiktigt fackligt organisationsbygge ska fortsätta. Vi behöver se över vår politiska strategi och oftare lyfta frågor som spelar roll på arbetsplatserna och i människors vardag. Det är också frågor som ger en ingång till de bruksorter och landsbygdskommuner där Vänsterpartiet idag är svagt.

Men ingenstans uttrycker man vad dessa frågor faktiskt är. Närmst kommer man när man menar att man måste

visa att [Vänsterpartiet] lyssnar på den som upplever höga bensinpriser som ett reellt problem och att [Vänsterpartiet] har genomtänkta förslag för att en radikal omställning ska fungera för alla

Man behöver alltså lyssna till att man kan uppleva höga bensinpriser som ett problem. Man behöver däremot inte erbjuda sänkta bensinpriser utan man kan istället visa att man har ett förslag om en framtid där problemet har försvunnit. 

Nej, den strategiska analysen av väljarintressen och medel att möta dessa är inte mycket att visa upp. Fokus ligger snarare än politik på representation och kultur. Även om vissa kulturellt skadliga beteenden troligtvis är korrekt identifierade, så som att man för att vara en del av partiet behöver slänga sig med “rätta” termer dragna från en “akademisk och byråkratisk” värld, så uppmuntrar man likväl andra beteenden som att visa “ödmjukhet” inför att “den som är utsatt som bäst vet hur det känns att vara utsatt”, detta i relation till “rasifierade” och kvinnor som man kan diskutera hur homogen grupp dessa två är och hur “utsatta” människor i dessa grupper faktiskt är och på vilket sätt. Att man vill intensifiera det internfeministiska arbetet för att råda bot på “härskartekniker” är också en varningsklocka av guds nåde för de som är bekanta med den här miljön.

De strategiska beslut som faktiskt tagits i relation till direktivet att nå människor i arbetaryrken i allmänhet och arbetare i mindre orter i synnerhet uttrycks tacksamt nog i punktlisteform. Strategidokumentet har tjugo rubriker som efterföljs av konkreta beslut och inriktningar som partiet klubbar igenom att dedikera sig till. Det finns sammanlagt två av tjugo rubriker som berör arbetare och arbetare på landsbygden. Dessa är:

Klass

• synliggöra fler förtroendevalda med arbetaryrken

• bli bättre på att prata politik med utgångspunkt i människors vardag

• fortsätta satsningen på ett fackligt organisationsbygge

En strategi för landsbygdsvänstern

• utforma en tydlig politisk och organisatorisk strategi för att växa utanför städerna inför

valet 2022

Vad gäller ”Klass” kan man alltså sammanfatta att Vänsterpartiets strategi är representation av medlemmar som inte är representativa för partiet, utveckla grundläggande sociala färdigheter och fortsätta med den impotenta facklig-politiska plattformen. Klasskaraktären i Vänsterpartiets medlemsbas är inget mysterium utan ett empiriskt faktum. Som skrivits om tidigare på denna blogg så deltar i Vänsterpartiet Stockholms första maj-tåg tio gånger så många sociokulturella professioner och semi-professioner som produktionsarbetare, i Malmö mer än sex gånger så många studenter som kontorsarbetare och i Göteborg åtta gånger så många sociokulturella professioner och semi-professioner som servicearbetare. Kategorierna “mellanchefer och administratörer”, “studenter” och “sociokulturella professioner och semi-professioner”  utgör i Stockholm, Malmö och Göteborg 70%, 68% respektive 69% av deltagarna. Även om detta inte är en exakt representation av medlemsbasen så menar upphovsmannen till dessa uppgifter att ”The single most determining factor [för deltagande i första maj-demonstrationer] is party membership, i.e. organizational affiliation. Party members are almost 16 times more likely to join a May Day demonstration than non-party members.”

Deltagande i Vänsterpartiets första maj-demonstrationer

Procent (%)StockholmMalmöGöteborg
Större arbetsgivare311
Självanställda professioner686
Småföretagare232
Mellanchefer och administratörer12611
Tekniska professioner och tekniker649
Sociokulturella professioner och semi-professioner403740
Kontorsarbetare244
Produktionsarbetare456
Servicearbetare685
Studenter ej i arbete182518
Antal intervjuade158132197

Förklaring av av kategorierna

Partiets fokus på representation är i sig representativt för den identitetspolitik som är en grundbult i ideologin. Att om man skulle få någon sorts Veiron i ottan-gestalt att läsa upp en i grunden oförändrad politik och att det skulle det få arbetarväljarna att strömma in är dels ett provocerande, nedlåtande perspektiv där vad dessa människor är ute efter är en hund av samma sort man kan sniffa i arslet snarare än en politik som faktiskt gynnar deras materiella intressen. Men därutöver är det provocerande för att det är en sån självförnekande lögn – de här mytiska medlemmarna med arbetaryrken är inte representativa för partiet, rent empiriskt sett. Vänsterpartiet är inte ett representativt parti för arbetare sett till medlemskap. Om man hade kunnat erkänna detta och med en viss ödmjukhet för det börja leta efter gemensamma beröringspunkter till dessa människor man vill bygga en politisk allians med istället för att förneka sig själv och låtsas vara dem så hade det varit en sak. Men istället förnekar man sig själv och låtsas redan representera dem. På så vis behöver man inte göra det till en politisk fråga utan till en identitetsfråga.

För övrigt är det fackliga organisationsbygget en ganska sorglig historia, om vi ska se till partiets facklig-politiska plattform. Man stoltserar nästan med bristen på en facklig strategi: ”Vänsterpartister har ingen partipolitisk uppgift inom facket. Fackligt aktiva vänsterpartister ska vara goda fackliga företrädare, vara aktiva som medlemmar och arbeta för sin fackliga organisations och dess medlemmar bästa. Utgångspunkten i arbetet ska därför aldrig vara partitaktisk, varken i synen på sakfrågor eller vilka personer man samarbetar med.”

Beslutet “bli bättre på att prata politik med utgångspunkt i människors vardag” är mycket allmänt hållet och i ljuset av att det handlar om att inte använda ett esoteriskt akademiskt språk att det blir mycket komiskt. Att kräva detta av politiska representanter är som att kräva av vuxna människor att de ska kunna knyta sina egna skor.

Vad gäller “En strategi för landsbygdsvänstern” så är den inriktning man kommer fram till att man ska utveckla en strategi, dvs. att man inte har en strategi i det strategidokument som utlovade en sådan. Man kan ju alltid hålla tummarna för att denna kommande strategi är något alldeles fabulöst men jag börjar misstänka att man i så fall blir som den stackars kunden i sagan om herr Skräddare.

Vad gäller denna del är dock resonemanget kring den strategiska icke-inriktningen mer talande än vad den kommer fram till. Det var svårt att inte skratta till lite (på offentlig plats, dessutom!) när jag läste följande:

Partistyrelsens ändringsförslag till det ursprungliga strategidokumentet har alltså varit att ta bort alla siffror och fakta om Vänsterpartiets svaga inflytande i de här områdena. Istället vill man, utan att nämna specifika kommuner och deras antal eller storlek, lyfta fram de historiska fästena norrut och ”vissa bruksorter”. Hur svag ”landsortsvänstern” är klarar man inte ens av att vara ärlig med i sin kamp att stärka den utan man väljer att säga att striden är så gott som vunnen. Svaghet och självförnekelse.

Analys

För kanske fem år sedan befann jag mig fortfarande i vänstern. Jag var inte vänsterpartist men jag var medlem i ett mindre parti som var en kvarleva från 1970-talets nyleninistiska våg och som väl snarare hade gått mer i en riktning mot “demokratisk socialism”, i brist på precisare begrepp. Jag var inte medlem i Vänsterpartiet och ansåg mig syssla med att bygga ett alternativ till dem som var tillräckligt revolutionärt/utomparlamentariskt/oppositionellt. Strategin, i den mån det fanns en enhetlig sådan som samtliga medlemmar faktiskt jobbade efter, var att plocka upp spillrorna av en krossad vänster, från anarkister till vänstersossar, för att bygga ett “brett antikaptialistiskt parti” av Enhetslistans, Syrizas eller Podemos sort. Den tiden gav viktiga lärdomar men så klart kan jag se tillbaka på det med viss genans, inte minst vad gäller pretentionerna om vad man höll på med. Man var en mycket liten himlakropp som graviterade i Vänsterpartiets omloppsbana. Det var de som hade det parlamentariska inflytandet, lokalerna, pengarna, manskapet, kontaktnäten osv. Vår rörelse var helt beroende av dem. Detta har blivit än tydligare då mitt gamla parti nu har omformat sig till en internförening i Vänsterpartiet och ledande gestalter har deltagit i och live-rapporterat om kongressen som antog det ovan diskuterade strategidokumentet. Bygget av ett nytt, brett antikapitalistiskt alternativ visade sig kunna göras inom Vänsterpartiet, trots vad som sagts på ungdomsläger, partiskolor och i kommunikéer från Fjärde Internationalen, världspartiet för världsrevolutionen som mitt gamla parti var kopplat till.

Som en del av den förment självständiga och “revolutionära” vänstern kan jag på den tiden ha haft en kritik av Vänsterpartiet som gick ut på att de hade förirrat sig i en identitetspolitisk ideologi, var moraliserande, idealistiska och inte minst att de inte vågade bryta med Socialdemokraterna. I grund och botten såg jag det som en ideologisk förirring och ett taktiskt problem som gjorde det svårare att fullfölja det politiska direktivet som var… Socialism? Arbetarpolitik? Världsrevolution? Vad jag trodde det var på den tiden vet jag inte nu och frågan är om jag egentligen visste vad jag trodde då heller. Det har med åren blivit mer och mer tydligt att det varken är strategin eller taktiken som är problemet utan det politiska direktivet och de klassintressen som formar dessa. Den ideologiska inriktningen är inte heller orsaken till någonting utan en mycket böjbar utsmyckning av direktivet. Vänsterpartiet är, planer om att “minst 50 procent av alla i arbetaryrken ska se sig som vänster år 2030 och att minst 20 procent ska sympatisera med Vänsterpartiet” till trots, ett parti styrt av mellanskikten. Om man ska vara mer vågat precis skulle jag mena att det är ett parti styrt av huvudsakligen sociokulturella professioner inom mellanskikten som främst tjänar sitt uppehälle via offentliga medel. Socialarbetare, akademiker, kommunala tjänstemän, lärare, subventionerade konstnärer, konsulter. Alla improduktiva, vissa nyttiga, vissa parasitära.

Det här är en klass, eller ett skikt inom en klass, som inget äger men inget heller producerar. De lever på statens nåder och har i sin natur ett intresse att bevisa sin allmänna nytta för de å ena sidan ägande och å andra sidan direkt produktiva klasser från vilka de har fått ett ansvar delegerat till sig att leverera allmännyttiga tjänster till samhället. Det följer därav att de är lika benägna att bevisa sin sociala distans och sin expertis gentemot lekmännen som de är av att bevisa sin förmåga att leverera nyttiga tjänster. Som professioner utbildade inom främst humaniora och samhällsvetenskap, de mjuka vetenskaperna, kan de så klart ha en oumbärlig nytta men denna är svårare att bevisa än för de tekniska professionerna och är mer kvalitativ och kan troligtvis levereras av ett mindre antal människor än vilka som idag är utrustade för det. Professioner inom staten är också en grupp vars anställningsskydd ofta är mycket starkt och vars verksamheter inte styrs av en kall marknadskalkyl. Även om deras existens blir en ekonomisk irrationalitet kan de hålla sig kvar långt efter sitt bäst före datum och bli en växande börda för statens finanser. Detta är ett försök till att precisera karaktären av den typ av mellanskikt som samlas i Vänsterpartiet i Sverige idag men det mer i tid och rum generella problemet med den här sortens grupper i kapitalismen är inget nytt (Henryk Grossman uttrycker det, i kontexten av modifierande mottendenser till profitkvotens fallande tendens (dvs. tendenser som intensifierar eller bromsar kapitalismens kris), i sin bok “The Law of Accumulation and Breakdown of the Capitalist System” bättre än vad jag någonsin hade kunnat (även om han laborerar med vissa fysikalistiska antaganden, dessa påverkar dock inte den här relevanta poängen)).

Vänsterpartiets politiska direktiv är att ge mer statliga medel, arbetstillfällen och makt åt sin egen klass. Denna klass är en professionell sådan som konstant måste övertyga om nyttan de gör för skattepengarna som tillfaller dem. Detta tar sig uttryck i politisk strategi på så vis att man agerar Socialdemokratins dåliga samvete när denna drar in på offentliga utbetalningar till “de utsatta” men att man aldrig driver en självständig linje för att vara den som håller i pengapungen då detta hade påtvingat ett ansvar som hade satt de egna prioriteringarna alltför mycket i strålkastarljuset. Vilka som faller under paraplyet “de utsatta” kan falla inom och utanför partiets klassbas, som “offensiven” mot arbetare på landsbgyden visar på. Vänsterpartiet, som den eviga soctanten, fixar utbetalningar åt alla stackare som kan tänkas rösta på dem eller om det legitimerar bilden av den universella välgöraren utan egenintresse. Att kunna vara identifieraren av (exempelvis: akademiker), bevakaren och förädlaren av (exempelvis: lärare) och utbetalaren till (exempelvis: socionomer) dessa förtjänande fattiga är de sociokulturella professionernas arbetslogik och syfte. Det är denna allmänna nytta man erbjuder. Det hela behöver inte heller vara ilegitimt – det finns nog få idag som ser grundskollärare, trots sin objektiva roll som bevakare och förädlare av den ej ännu mogna arbetskraften, som klassfiender. Även ett socialistiskt samhälle kommer behöva den sortens tjänster. Men det politiska uttryck detta brukar ta sig på en aggregerad nivå i Vänsterpartiet är dock av en attityd gentemot arbetare som varit avskydd av arbetarrörelsen sen dess tidigaste dagar, bäst gestaltat av Strindberg i Röda Rummet (vid tidsmärket 32:18 i avsnittet).

Ta bara det faktum att när Vänsterpartiet skulle inspireras av det brittiska Labour-partiets valkampanj under vänsterkandidaten Jeremy Corbyn så kunde de inte ens sno en slogan rätt. “For the many, not the few” blev “Ett Sverige för alla, inte bara för de rikaste” – öppen konflikt och maktkamp skyr man som pesten

Den minoritet av arbetare som finns kvar i partiet, främst arbetare inom den reproduktiva sektorn (förskola, sjukvård, äldrevård m.m.) som via reproduktion av arbetskraften bidrar till att slutföra kapitalets omslag eller som utför nyttiga men improduktiva tjänster under proletära arbetsformer (låg autonomi i arbetet, hög utbytbarhet osv.) (Therborn, 2018, s.42-46), får mer och mer inta just den position som snickaren i Röda rummet skjuter ifrån sig – som “utsatta” som behöver allmosor men inte makt. Pensionärer, “rasifierade”, kvinnor i allmänhet, allergiker, studenter, klimatet – alla är de lovliga byten i Vänsterpartiets eviga jakt efter “utsatta” att gömma sig bakom. Vissa av dem är dock mer än moraliska alibin utan också realistiskt potentiella väljare, då “utsatthet” och del i det socialtants-industriella komplexet kan sammanstråla (se: fattiga studenter). Vilka väljare allmosorna går till i första hand bestäms rangordnat utifrån: 

  1. Liknande klassposition som medlemsbasen+/ädelt offer+
  2. Liknande klassposition som medlemsbasen+/ej ädelt offer-
  3. Olik klassposition från medlemsbasen-/ädelt offer+
  4. Olik klassposition från medlemsbasen-/ej ädelt offer-

Position 2 och 3 är de som mest konkurrerar med varandra om att vara över den andre. Jag skulle säga att den normala rangordningen är som beskriven ovan men i tider när en grupp faller utanför “de utsattas” paraply och varit utanför så länge att det dragit till sig uppmärksamhet och börjat bli pinsamt för partiet så måste man göra en diskursiv korrigering. Men sett till väljarstatisitk kommer nog klasspositionen ligga kvar som en mer avgörande faktor än offerrollen rent generellt

Notera att de två grupper som sticker ut mest i stöd över Vänsterpartiets väljarstöd i befolkningen i stort är studenter och högre tjänstemän. Lägre tjänstemän ligger en bra bit under det generella stödet och stödet bland arbetare är som ett tvärsnitt av befolkningen, varken mer eller mindre. Företagare av olika sort har uteslutits ur ett redan mycket stökigt diagram för att göra det mer läsbart. Spoiler: företagare är inte så pigga på Vänsterpartiet.

Det är så sett inte så konstigt att man utropat denna “offensiv” nu. Det är många även utanför Vänsterpartiets omloppsbana som undrat varför det historiskt marxistiska och i arbetarklassen rotade partiet pratar så mycket om diverse utsatta men så lite om den genomsnittlige LO-arbetaren. För några år sedan var det till och med ytterst suspekt att “ta debatten” med SD och diskutera de frågor som talade till deras väljare, vilkas arbetarklasskaraktär man gärna underdrev. För verkligen inte så länge sedan lät det mer som att den viktiga “offensiven” var att “bredda sig” utanför arbetarklassen (lol). Pendeln har dock nu svängt mot att man ska vara lite mer arbetarorienterad och då måste ju även den lantlige arbetarrasisten få lite strålkastarljus på sig. Men det finns ingen tyngd i detta. Det är ett rent diskursivt utspel för att täcka alla baser genom att tycka lite synd om Leif, 50, byggsnickare från Perstorp samtidigt som man tycker synd om Bafrin, 22, feminist och antirasist i Angered. Men att man har något intresse att lyssna på och göra som Leif vill verkar inte så troligt. Än mindre vill man ha med Leffe på ett partimöte. För att avsluta vänder vi oss till George Orwells “The Road to Wigan Pier” för att finna svaret på frågan: varför är Leif egentligen så omöjlig att ha på ett möte?

“Here you come to the real secret of class distinctions in the West–the real reason why a European of bourgeois upbringing, even when he calls himself a Communist, cannot without a hard effort think of a working man as his equal. It is summed up in four frightful words which people nowadays are chary of

uttering, but which were bandied about quite freely in my childhood. The words were: The lower classes smell.

That was what we were taught–the lower classes smell. And here, obviously, you are at an impassable barrier. For no feeling of like or dislike is quite so fundamental as a physical feeling. Race-hatred, religious hatred, differences of education, of temperament, of intellect, even differences of moral code, can be got over; but physical repulsion can-not. You can have an affection for a murderer or a sodomite, but you cannot have an affection for a man whose breath stinks–habitually stinks, I mean. However well you may wish him, however much you may admire his mind and character, if his breath stinks he is horrible and in your heart of hearts you will hate him. It may not greatly matter if the average middle-class person is brought up to believe that the working classes are ignorant, lazy, drunken, boorish, and dishonest; it is when he is brought up to believe that they are dirty that the harm is done. 

And in my childhood we were brought up to believe that they were dirty. Very early in life you acquired the idea that there was something subtly repulsive about a working-class body; you would not get nearer to it than you could help. You watched a great sweaty navvy walking down the road with his pick over his shoulder; you looked at his discoloured shirt and his corduroy trousers stiff with the dirt of a decade; you thought of those nests and layers of greasy rags below, and, under all, the unwashed body, brown all over (that was how I used to imagine it), with its strong, bacon-like reek. You watched a tramp taking off his boots in a ditch–ugh! It did not seriously occur to you that the tramp might not enjoy having black feet. And even ‘lower-class’ people whom you knew to be quite clean–servants, for instance–were faintly unappetizing. The smell of their sweat, the very texture of their skins, were mysteriously different from yours.

(…)

Suggest to the average unthinking person of gentle birth who is struggling to keep up appearances on four or five hundred a year that he is a member of an exploiting parasite class, and he will think you are mad. In perfect sincerity he will point out to you a dozen ways in which he is worse-off than a working man. In his eyes the workers are not a submerged race of slaves, they are a sinister flood creeping upwards to engulf himself and his friends and his family and to sweep all culture and all decency out of existence.

https://www.aftonbladet.se/kultur/a/dOrr81/ett-vanstermanifest-for-det-unga-amerika

https://detendaalternativet.se/2020/06/07/gigekonomin-visar-oss-vad-som-ar-och-vad-som-kunde-vara/ 
https://tidningenbrand.se/2020/04/01/kulturcirkeln-2-prekaritet/ 
https://www.gigwatch.se/

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s